Ordet tutingär en klassiker i dryckessammanhang, betydligt äldre än många andra relaterade: Man har kunnat ta sig en tuting sedan åtminstone mitten av 1800-talet.
Flera förslag på ordets uppkomst har lanserats. Den store språkvetaren Adolf Noreen föreslog att ordet är en försvenskning av engelska toothing, "tandsprickning", vilket i sin tur skulle komma från toothful, "munful". En rent folketymologisk förklaring är den som tolkar det som "tu ting" = vatten och sprit. Å andra sidan är den inte långt från det ursprung som Elof Hellquist förespråkade, att det är en variant av ordet toddy. Det är ett faktum att man i tidiga belägg ofta skiljer på tutingar och andra supar.
I mer detaljerade sammanhang kan man dessutom få reda på att tutingen tillreds på samma sätt som toddy, nämligen med varmt vatten, socker och sprit. Som till exempel här, där det framgår särskilt tydligt att tuting och toddy är olika namn på samma sak:
Flera förslag på ordets uppkomst har lanserats. Den store språkvetaren Adolf Noreen föreslog att ordet är en försvenskning av engelska toothing, "tandsprickning", vilket i sin tur skulle komma från toothful, "munful". En rent folketymologisk förklaring är den som tolkar det som "tu ting" = vatten och sprit. Å andra sidan är den inte långt från det ursprung som Elof Hellquist förespråkade, att det är en variant av ordet toddy. Det är ett faktum att man i tidiga belägg ofta skiljer på tutingar och andra supar.
Får jag den äran se farbror på ett glas punsch eller kanske en liten tuting?- Blekingsposten (1877)
I mer detaljerade sammanhang kan man dessutom få reda på att tutingen tillreds på samma sätt som toddy, nämligen med varmt vatten, socker och sprit. Som till exempel här, där det framgår särskilt tydligt att tuting och toddy är olika namn på samma sak:
En afton var kapten A. bjuden i familj på en större supé med spelparti, och då han vid toddybrickans efterlängtade ankomst gjorde sig en fruktansvärd tuting enligt det gamla välkända receptet: intet vatten, lika mycket socker och resten konjak, ansåg värdinnan, vilken händelsevis passerade förbi, sig berättigad att med kännedom om kaptenens stora tankspriddhet vänligt påminna:
– Men skall det inte vara litet vatten också, kapten A.?
Kaptenen såg upp med frånvarande min:
– Vatten, nej, jag tackar ödmjukast, det rusar så långsamt.- Kalmar (1887)