Norman F. Cantor, medeltidshistoriker på New York University, var förvisso mycket kunnig i senmedeltidens socioekonomiska miljö. Men hans In the Wake of the Plague: The Black Death and the World it Made (2001) är tyvärr inte lika omsorgsfull när det gäller de epidemiologiska aspekterna. Ett exempel är den fåniga idé från astronomen Fred Hoyle, som Cantor tar på största allvar: att digerdöden skulle kommit från rymden.- Andrew Noymer, ur en recension av Benedictows The Black Death, Population and Development Review (september 2007)
Inte för att den så kallade panspermiteorin, enligt vilken livet kommit till jorden via rymden, är någonting nytt. Den har lagts fram på största allvar även av en herre som Svante Arrhenius (kemipriset 1903). Hoyle var en långt mer färgstark (på gott och ont) och blandad förmåga som kunde leverera såväl vetenskap av bästa märke som de fånigaste hugskott, där de senare kunde förefalla drivna lika mycket av trots som av övertygelse. Det är även värt att notera att flera av hugskotten berörde andra ämnen än astrofysiken. Det innebär att det som beskrivs ovan är hur en bitvis briljant astronom som försökte sig på biologi och evolutionsbiologi lyckades förvilla en synnerligen kompetent medeltidshistoriker som försökte sig på medicin.
Inte för att världen behöver fler fackidioter, tvärtom. Den behöver fler som kan vetenskapens metoder tillräckligt väl för att kunna bedöma påståenden även inom andra fält än deras egna. Ibland verkar motsatsen vara regel: Ju duktigare du är på ett fält, desto lättare är det att lura i dig något vrickat från ett annat.