Häxprocessernas vattenprov

Vattenprovet är en ökänd metod som användes för att skilja häxor från icke-häxor: Man slängde den misstänkta (som även kunde vara en karl) i vattnet. Flöt hon var det ett bevis på att Satan skyddade henne och att hon sålunda var en häxa, sjönk hon så var hon oskyldig ... Och vad hände sen?

Metoden har blivit ökänd på grund av sin karaktär av moment 22, eftersom man uppfattat det som att hon var dödsdömd vad som än hände: Flöt hon hamnade hon på bålet, sjönk hon drunknade hon. Men det sistnämnda har överdrivits.

Omkring år 1600 lyckades en kvinna [Elin i Horsnäs] sjunka under ytan när hon utsattes för ett av Håkans [mäster H. var verksam i Småland i slutet av 1500- och början av 1600-talet] vattenprov, vilket ledde till att hon medtagen, men frikänd, kunde halas upp igen.

- Mats Adolfsson, Fogdemakt och bondevrede (Natur & Kultur 2011)

Om personen flöt kunde man misstänka att det fanns substans i anklagelserna och då gick rättsprocessen vidare. Den som sjönk betraktades som oskyldig och drogs upp för att inte gå drunkningsdöden till mötes.

- Olle Larsson och Andreas Marklund, Svensk historia (Historiska Media 2015)

När jag ögnar igenom beskrivningar av processen så verkar det som om många historiker som tar upp den inte förstått hur den tolkas, att drunkningsdöden för den "oskyldiga"är vad som fått den att fastna i det allmänna medvetandet. Det är bara några som preciserar att den som sjönk inte lämnades att drunkna.

Å andra sidan finns det antydningar om misstänkta häxor som utsattes för så många vattenprov att de ändå drunknade.