Vad är dessa vätskor? Hur konstigt det än låter så beskrev Hippokrates och Galenos, och alla läkare som följde dem under sexton sekler, kroppsvätskor som de aldrig sett, och som ingen någonsin kommer att se, för de finns inte. Det var blod, gul galla, svart galla och slem. Blod och galla finns förvisso; men var är den svarta galla som ger melankoli? Och detta extraordinära slem eller sekret från hypofysen – denna märkliga vätska, som ger upphov till tumörer, blodbrist, reumatism och cacochymi [en förmedicinsk slaskdiagnos om lite av varje] – var är den? Vem kommer någonsin att se den? Vem har någonsin sett den? Vad kan vi säga om denna fantastiska klassifikation av kroppsvätskor i fyra grupper, av vilka två är rent påhitt?Talaren heter Charles Richet. Han talar inför en internationell läkarkongress i Wien om ämnet Gammal humoralpatologi och ny humorapatologi. Året är 1910; tre år senare skulle Richet få Nobelpriset i medicin. (En del av det han arbetade med, inklusive upptäckten av anafylaxin som han fick priset för, påminner vagt om humoralpatologin; men likheterna är, som han påpekar i talet, illusoriska.)
Man pratar ofta om humoralpatologin som en typisk pseudovetenskap, en grundlös irrlära som tog livet av tallösa hjälplösa patienter och långt in i medeltiden hindrade utvecklingen av vetenskaplig medicin. Men även om humoralpatologin sannerligen inte fick mycket rätt så var den ändå ett steg i rätt riktning jämfört med den rena magi som den ersatte. Sjukor och symptom berodde inte längre på förbannelser, demoner eller gudomliga straff, utan på något påtagligt i våra kroppar.
Inte många rätt, som sagt ... Och av allt som var fel i humoralpatologin så är detta något som uppmärksammas sällan: Att av de fyra berömda kroppsvätskorna så var det bara två som fanns.