Här funderar Fredrik Lindström på huruvida skånskans skorrande r kan härledas till en enda person, som i så fall bör ha levt i Frankrike på 1600-talet. Dennes skorrning togs efter i vidare och vidare cirklar för att så småningom bli tämligen allmänt; senare försvann bruket mest överallt, utom på vissa platser.
Man har föreslagit att det kunde vara någon vid Molières teatersällskap som skorrade, och att det därigenom blev ett mode.
- Jordens smartaste ord (Albert Bonnier 2003), s 100
En direkt parallell finns i nordligaste England. I Northumberland med omnejd talas fortfarande några äldre dialekter som bland annat kännetecknas av sin distinctive uvular pronunciation of R; inte fullt lika distinkt som i skånskan, att döma av de dialektprov jag tagit del av, men något åt det hållet.
Nu är det så att det finns en hypotes om att även detta uttal kan härledas till en specifik individ:
And speaking thick, which nature made his blemish,
Became the accents of the valiant;
For those that could speak low, and tardily,
Would turn their own affection to abuse,
To seem like him: so that, in speech, and gait,
In diet, in affections of delight,
In military rules, humours of blood,
He was the mark and glass, copy and book,
That fashioned others.
- William Shakespeare, Henry IV, andra delen, akt II, scen 3
Den som beskrivs är Sir Henry Percy, allmänt kallad Harry Hotspur (som i Tottenham-laget). Han levde 1364-1403 och var en riddare, krigare och kändis på sin tid. Hade han ett karakteristiskt tal som folk tog efter?
Båda idéerna är fascinerande, svåra att bevisa och ännu svårare att motbevisa. Exakt vilken respektive status de har bland språkvetarna känner jag inte till. Hotspur-hypotesen har tillbakavisats med det onekligen tunga argumentet att r-ljudet går längre tillbaka än 1300-talet (det går faktiskt att forska i fonetik så långt tillbaka); i Wikipedia-artikeln nämns att de äldsta beskrivningarna är från 1700-talet. Den fransk-skånska hypotesen har jag inte studerat närmare än så här.
Wikipedia: Northumbrian Burr
Man har föreslagit att det kunde vara någon vid Molières teatersällskap som skorrade, och att det därigenom blev ett mode.
- Jordens smartaste ord (Albert Bonnier 2003), s 100
En direkt parallell finns i nordligaste England. I Northumberland med omnejd talas fortfarande några äldre dialekter som bland annat kännetecknas av sin distinctive uvular pronunciation of R; inte fullt lika distinkt som i skånskan, att döma av de dialektprov jag tagit del av, men något åt det hållet.
Nu är det så att det finns en hypotes om att även detta uttal kan härledas till en specifik individ:
And speaking thick, which nature made his blemish,
Became the accents of the valiant;
For those that could speak low, and tardily,
Would turn their own affection to abuse,
To seem like him: so that, in speech, and gait,
In diet, in affections of delight,
In military rules, humours of blood,
He was the mark and glass, copy and book,
That fashioned others.
- William Shakespeare, Henry IV, andra delen, akt II, scen 3
Den som beskrivs är Sir Henry Percy, allmänt kallad Harry Hotspur (som i Tottenham-laget). Han levde 1364-1403 och var en riddare, krigare och kändis på sin tid. Hade han ett karakteristiskt tal som folk tog efter?
Båda idéerna är fascinerande, svåra att bevisa och ännu svårare att motbevisa. Exakt vilken respektive status de har bland språkvetarna känner jag inte till. Hotspur-hypotesen har tillbakavisats med det onekligen tunga argumentet att r-ljudet går längre tillbaka än 1300-talet (det går faktiskt att forska i fonetik så långt tillbaka); i Wikipedia-artikeln nämns att de äldsta beskrivningarna är från 1700-talet. Den fransk-skånska hypotesen har jag inte studerat närmare än så här.
Wikipedia: Northumbrian Burr