I Stockholms norra skärgård ligger Ängsö. Sommarboende fattade tycke för miljön, så idyllisk, naturskön och genuint svensk (därtill hade ön en intressant historia). Nog var den värd att skydda och bevara!
Så blev Ängsö 1909 Sveriges första nationalpark. Nu skulle den skyddas: Hädanefter fick inga träd fällas, djur jagas, blommor eller bär plockas, hö skördas, åkrar plöjas, boskap trampa sönder den ömtåliga marken ... Torparen på ön fick flytta på sig.
Vad som sedan hände behöver man inte ha många poäng i jordbruk för att inse. De gamla ängarna och åkrarna slyade igen på nolltid. Gran flyttade in i de nyss så ljusa, skira lövskogarna. Efter några år fanns inte längre den natursköna miljö man ville bevara.
Först framåt 1930-talet insåg man att det såväl estetiskt som biologiskt tilltalande landskapet ingalunda var en naturprodukt utan människans verk. Nu fick akademi och ämbetsverket göra den ensamme torparens arbete, som det formulerades; man satte igång med att röja de nya skogarna (ett nog så saftigt arbete även utan moderna röjsågar), införde regelbunden slåtter och betesdjur.
I efterhand kan 1909 års män ses som naiva; förstod de inte att betade gräsytor förblir gräsytor just för att de betas? Men det var inte första och definitivt inte sista gången som man blandade ihop "naturlighet" och mänsklig påverkan. Det svenska landskapet som många uppfattar som självklart och "naturligt"är varken det ena eller andra.