... Conjectures, originally put forward in a tentative fashion, lose their provisional character over time, even in the absence of any change in the quantity or quality of the evidence in their favour.- Jim Ritter, Closing the Eye of Horus: The Rise and Fall of 'Horus-eye Fractions' (2003)
Ritters observation kan tillämpas på oerhört många faktoider. De kan börja som grundlösa hypoteser, löst framkastade idéer. Får de väl fäste kan de sedan, under tidens gång eller via tradering, först stelna och sedan förstenas till vad som uppfattas som absoluta fakta – utan att ett gram evidens tillkommit.
Exemplet här utgörs av uppfattningen att de fornegyptiska tecknen för olika bråkdelar skulle ha utgjort beståndsdelarna av den berömda symbolen Horusögat. Idén lanserades 1911 av en tysk egyptolog som var medveten om dess hypotetiska status. Den gjorde sedan föga väsen av sig fram tills 1927, då den bifogades i bland annat Gardiners bok. Dess hypotetiska status hade nu tappats bort. Hädanefter nämndes den som ett faktum.
Att lansera en idé som folk tar för sann kan vara mycket svårt eller mycket lätt. Att visa att den är felaktig är oftare svårt än lätt. Ritter tog uppgiften på allvar. Hans Closing the Eye of Horus: The Rise and Fall of 'Horus-eye Fractions' (2003) tar upp en mängd egyptologisk forskning, studerar användandet av bråksymboler under olika fornegyptiska perioder, och kommer så småningom fram till att vad han kallar "den starka hypotesen", den som spritts via Gardiner, är osann. Tecknen för bråkdelar utvecklades genom seklerna. Det är tydligt att de inte började som Horusögats detaljer. ("Den svaga hypotesen"är att egyptierna under senare perioder använde hieroglyfiska former som inspirerats av Horusmyten och anpassats efter hans öga. Ritter finner klara problem även här men inte tillräckliga för att avfärda den helt.)