Om man blev dömd till dödsstraff var en snabb halshuggning avgjort att föredra framför hängning eller än värre metoder. Och att bli halshuggen med svärd var finare än att bli halshuggen med en simpel bila (bredbladig yxa) som en annan tuppkyckling.
Det nämns ofta att en dödsdömd som tillhörde adeln kunde kräva att bli halshuggen med svärd. Man kan också läsa att halshuggning med svärd var ett adligt privilegium, att bödeln drog svärd endast när en adlig nacke skulle huggas.
Det förra påståendet förefaller välbelagt, och förekommer i insatta källor på ett sätt som inte går att misstolka. Det senare påståendet är jag mer misstänksam mot.
Ämnet är inte lättforskat, och över huvud taget inte lämpat för den kondenserade forskning som jag brukar tillämpa för dessa bloggposter. Men även snabba slagningar ger flera indikationer på att åtminstone privilegiet ovan är en myt. Som att bilan började användas först på 1600-talet, att framställningar från medeltiden alltid visar en bödel svingande svärdet mot såväl adel som präster, borgare, bönder och övriga, eller de som grävt sig igenom Stockholms stads tänkeböcker (ytterst intressanta volymer f ö) och kommit fram till att det adliga dödliga svärdsprivilegiet är en myt.