Först kom svarta tavlan. Sen kom gröna tavlan – fast kallade man den något annat än "svarta tavlan"? – och sedan vita tavlan, whiteboard. Sen ... Blev den genomskinlig.
Jag såg en intressant teori om glastavlornas utbredning. Filmfolket tröttnade på att filma ryggar på experter som ritar och berättar. Då införde man genomskinliga whiteboards, där de kan rita och berätta och ändå stå vända mot kameran. Det kräver visserligen att de skriver spegelvänt för att det ska bli rättvänt för tittarna men det var ett billigt pris för en scenografiskt attraktiv lösning. Vad som sedan hände var att verklighetens människor blev sugna på att göra likadant som på tv. Så uppstod en marknad för glastavlor i verkligheten, där de är sällsamt opraktiska.
Stämmer det? Det vore inte första gången folk apat efter filmvärlden, mot bättre vetande. Eller finns det någon poäng med att använda genomskinliga glastavlor på möten och briefings som inte är avsedda att filmas?