Vad är det som när man sväljer det kan hamna i blindtarmen (vilket här avser den lilla del som kallas blindtarmens maskformiga bihang)? Och på sikt orsaka en inflammation?
Om man ska tro det som sägs så kan det vara väldigt specifika produkter. Ur medicinsk synpunkt är saken enkel: Ingen av dem fastnar i vilka tarmar som helst. De är över huvud taget ofarliga i mindre mängder; större lär det ändå inte bli frågan om. Ur faktoidvetenskaplig synpunkt är alternativen intressanta på flera sätt.
En omständighet, som stimulerar skapandet och spridandet av klintbergare i genren, är att appendicit oftast inträffar i åldern 10–20 år. Det är inte bara en känslig ålder, utan även en då många umgås i större och mer varierande kretsar än senare.
Även med tanke på urgammalt kåd-tuggandet är det utbredda tuggandet av tuggummi ett modernt fenomen. Och nya påfund har alltid varit i fokus för faktoidmakarna. Vad händer till exempel om det klibbiga gummit, mot etikett, hamnar i kroppen? Idéer började cirkulera om att de små bitarna, som är så hållbara när de sitter fastkletade på gator och möbler, även höll inombords, att de kunde bli kvar i matsmältningen i flera år. Då kunde man komma att tänka på blindtarmens relativt avskilda utrymme. Liksom dess besvärliga inflammationer — och så hade man ett orsakssamband, tacksam kunskap att svänga sig med på skolgården. Jag har också fått intrycket att tuggummi är vanligast av de tre alternativ jag tar upp här.
Druvkärnor kan vara äldst i sammanhanget. Formen gör dem tacksamma för myten; man kan tänka sig hur de kan slinka in i den smala förbindelsen till det maskformiga bihanget, och bli kvar där i dagar, veckor, månader ... Till skillnad från tuggummina är det normalt att svälja dem; innan kärnfria druvor blev normen var det tvärtom svårt att låta bli, om man inte vill avstå helt. Den detaljen kan slå åt båda hållen: Ska man bli mer nervös eftersom det är så lätt att få i sig druvkärnor utan att man märker det? Eller ska man bli mindre nervös eftersom massor av folk satte i sig mängder med kärnor utan att falla ihop i smärtor? — Sådana här historier behöver sannerligen inte vara logiska i vanlig mening, men det underlättar för dem om de följer någon logik, oavsett hur skruvad. I detta fallet tror jag att vårt vardagliga druvkärnesväljande talar emot skräckhistorier om vad som kan hända om man sväljer druvkärnor.
Äggskalär inget vi sväljer, och heller inget vi vill svälja i märkbara mängder. Förvisso finns det obehagliga ting vars nedsväljande gett status i åtminstone vissa kretsar — sväljer folk fortfarande daggmask? — men äggskal har aldrig hört dit. Här har vi alltså en skröna som går ut på att man inte ska göra något som man ändå vill undvika. Det är inte konstigt att äggskal aldrig varit lika populära i appendicitiska sammanhang som druvkärnor eller tuggummi.