En tradition behöver inte vara gammal för att kännas hur etablerad och genuin som helst. Ett fint exempel är sill som högtidsmat. Det hade ingen kunnat gissa för hundra år sedan!
Salt sill och potatis hade varit den vardagligaste, enklaste tråkmaten som tänkas kan. Den hade förvisso gjort ett fantastiskt jobb med att hålla liv i 1800-talets ökande befolkning. Men med tjo och tjim förknippades den inte. Jag kommer inte på någon god modern jämförelse - redan snabbmakaroner känns lite för märkvärdigt.
Inte för att sill bara åts av fattigt folk. Sill åt alla, året runt (även om den på smörgåsborden var inlagd). När den i mellankrigstiden började utkristalliseras som särskild julrätt var det snarare ett tecken på att den börjat gå tillbaka som vardagsrätt. Att ta fram den på julbordet följde den traditionalism som präglar högtider. Först i mitten av 1900-talet började man att förknippa midsommarhelgen med sill.
- 1925 hade åtminstone stockholmarna tre givna midsommarrätter. Sill var inte en av dem. (SvD)
Mattias Axelsson: Hur länge har vi ätit sill och potatis på midsommar? Svenska högtider 20 juni 2007