Bättre än inget – och en del av min barndom.
De första numren av Illustrerade Klassiker på svenska gavs ut 1956. Förlagan var amerikansk och hade börjat ges ut redan under kriget. Idén var enkel: Litterära klassiker som serier. Även om man tog med en del tyngre titlar som måtte ha varit knepiga att passa in i formatet, som Moby Dick och Hamlet, så låg tyngdpunkten på äventyrsböcker, som de av Jules Verne (väl representerad) och Alexandre Dumas, riktiga klassiker som även hade hyfsat med action, som Odysséen och Skriet från vildmarken, liksom en del vilda västern-material, som biografier över Daniel Boone och Davy Crockett. En del val kan överraska, men bland de över tvåhundra titlarna man till slut fick ihop ingår det mesta av vad man kan kalla västerlandets kanon.
När hela böcker, tjocka som tunna, ska konverteras till 64 seriesidor så kan det inte undgås att man tappar en del. IK återger de grundläggande handlingarna, men ibland är det inte mycket mer än så. Exempelvis Don Quixote, en stadig volym i original, måtte ha varit en utmaning … Klassikerna var heller aldrig kända för sina bildmässiga kvalitéer.
Man hade även lite spin-offs. Som Sagoserien för de minsta som jag aldrig sett, och den som fick heta Dubbel Illustrerade Klassiker; originalets Special Issue var ett bättre namn. Jag såg bara ett par av dessa, men de var desto bättre; tjocka temanummer med ämnen som första världskriget, förhistoriska djur, atomen, eller favoriten Jetplan, raketer och rymdskepp. En del av dem var, som ni förstår, även titthål in i en tid då utvecklingen av rymdraketer och civil atomkraft var föremål för ett stort intresse och ännu större optimism. Jag minns särskilt att astronaut-konceptet måste ha satts på pränt någonstans mellan Alan Shepard, vars kastfärd beskrevs i detalj, och John Glenn, som vid tillfället inte ens valts ut bland de sju kandidaterna ("the right stuff") som givetvis visas upp.
Jag samlade aldrig själv på IK. Men någon gång, kanske 1980 eller lite tidigare, fick jag överta en släktings samling. Det var säkert över 50 ex med Macbeth, Robur Erövraren, Kit Carson och allt vad det var. Som litteratur gick de naturligtvis inte att jämföra med originalen, men de var desto lättare att läsa. Det gjorde att jag blev bekant med berättelser och namn, och kände att det var ett område jag kunde – vilket gav såväl allmänbildning som ett försprång när det senare blev dags att ta itu med de oavkortade, riktiga berättelserna. Vilket var så vackert så.
Enligt källorna gavs svenska IK ut 1956–1976. Jag vet att de salufördes även långt in på 1980-talet. Men då var det definitivt inget nytt material utan gammalt; riktigt gamla och slitna klichéer, av tryckkvalitén att döma …
Källor, utöver egna hågkomster:
- Rogers seriemagasin: Illustrerade Klassiker
- Seriewikin: Illustrerade Klassiker