Här har vi en av Renoirs många populära tavlor. Finns i myriader återgivningar som planscher, bokomslag, mobilskal etc. En snabbtitt på nätet visar att bakgrundens färger varierar något i nyans och kulör.
När konservatorer tog av ramen såg de att områden som skyddats för ljus hade en helt annan färg. Tydligen har konstnären använt färger som påverkats av ljuset, i så hög grad att de inte bara bleknat utan mer eller mindre försvunnit helt.
Man tog en ordentlig spektroskopisk titt på tavlan för att hitta spår av pigment som tappat färgen. Sedan räknade man bakåt och kom så småningom fram till hur tavlan nog såg ut till att börja med.
Renoir och många andra konstnärer använde sig gärna av den kraftigt röda färgen karmin. Den har ni kanske hört talas om; det är färgen som tillverkades (tillverkas..?) av torkade löss. Den finns än idag i livsmedel, mest godis tror jag, med beteckningen E120, där den varit godkänd sedan 1876 - se bloggposten Äkta vara 1903 - del III.Redan på den tiden varnades för att karmin var ett "flyktigt pigment". Beständigare alternativ fanns, men många konstnärer föredrog ändå karmin. Med tiden bleknade det röda.
En fråga som närmar sig det filosofiska är hur Renoirs madame "egentligen" ska återges; som hon såg ut från början eller som hon kommit att uppfattas sedan dess? Eller antikens marmorstatyer; om man ska återge dem i en film, ska de vara helvita som vi vant oss vid eller målade som de verkligen var när det begav sig?
BBC: Scientists recapture Renoir's reds, 13 februari 2014