Maskinskrivet, versaler i massor, komplicerade ordbyggen, mycket intensivt och mycket svårläst. Så såg de ut, Mr Decs rants.
Francis E. Dec var vad som idag kallas en targeted individual– det är åtminstone vad de kan kalla sig själva, och då avses inte den vardagligare betydelsen av begreppet som skulle kunna jämföras med "mobboffer". Targeted, gjord till mål, förföljd på alla tänkbara och inte så få otänkbara sätt, med enkla medel eller hur avancerade som helst.
Som när Ole Dammegård, konspirationsteoretiker och "expert" på Palmemordet, Estonia med mycket, mycket mer (han har uppträtt hos knasklubben Cui Bono flera gånger) hittade sin tandborste i besticklådan. Bara för att "de" skulle visa vad de kunde göra. Som jag nämnde i bloggposten Palmespanare, DSK [Den Stora Konspirationen] och paranoia.
Många TI:s berättar om hur de kan resa runt i världen, även till vilka avlägsna otippade orter som helst, och överallt mötas av talkörer som ropar ut budskap som "Kalle är dum! Vi ser dig!" eller något i den stilen. De som förföljer och plågar dem har obegränsade förmågor och obegränsade resurser. Till exempel kan de få direktkontakt med hjärnor, och såväl avlyssna som beordra ("röster i huvudet"). Och det på vem som helst. Ingen går säker – inte du, och inte jag. Det enda möjliga skydd man känner till är de berömda foliehattarna. Just det; det plagg, som ibland används som upplevt skydd mot radiostrålning men som mestadels är en förolämpning, betraktas av somliga som en nyttig och bra grej i det eviga kriget mot"dem".
Som alla andra förstår finns det en annan förklaring.
Paranoida symtom i samband med psykossjukdom kan orsakas av andra psykotiska symtom till exempel hallucinationer. Personen kanske hör hotfulla röster (hörselhallucinationer) eller tror sig vara omtalad av TV eller tidningar (hänsyftningsidéer).
- NE: paranoia
Studerar man pseudovetenskap och förvillare stöter man då och då på folk som inte bara är kraftigt förvillade utan som verkar att vara i behov av vård. Och det är inte ett dåligt argument (som dessutom snuddar vid rena invektiv), det är inget argument alls, eftersom frågan om exempelvis någon hemlig agent försöker att skrämma dig genom att flytta på din tandborste inte är värd att diskutera. Däremot blir helt andra frågor aktualiserade, som ifall personen ifråga behöver en diagnos och en behandling.
När det gäller exempelvis elallergi och relaterade upplevda åkommor har jag alltid försökt att poängtera skillnaden mellan upplevelse och fakta. Den som verkligen lider av upplevd elallergi lider verkligen. Att lidandet inte beror på det som den lidande tror är en annan sak. Och även om "elallergi" kan vara aldrig så otrevligt, så måste det vara sju resor värre att tro sig vara en targeted individual.
Bilden som inledde denna bloggpost är ett litet klipp ur denna "rant"
Francis E. Dec var sannerligen inte historiens förste paranoiker. Men han levde i en intressant brytningstid. Under 1960-talet blev avancerad elektronik vardagsmat. Demonerna kunde bytas ut mot datorer. Dessutom var Dec av den sort som byggde upp en komplex världsbild kring sitt upplevda förföljande och åtminstone försökte att sätta den på pränt. Det räcker att kasta ett öga på dokumentationen för att inse ett uppenbart problem med att ta del av materialet. Och det är sannerligen inte det enda.
Jag vet inte hur relevant hans upplevda verklighet är, men någonstans känns det respektlöst, eller något ditåt, att inte ens nämna Decs "upptäckter". Detaljerna är myllrande otaliga, oöverskådliga, fantastiska och oförenliga med såväl varandra som verklighet och grundläggande logik. Folk som studerat osammanhanget berättar om en dator som styr allt och alla i hela världen; en Worldwide Communist Gangster Computer God med Decs egen terminologi. Andra ständigt återkommande begrepp är sammansättningar med Frankenstein (som – Earphone Radio, – Eyesight TV osv), Gangster, Communist, och så vidare, och så vidare. Folk som nämns vid namn får ofta stående epitet, som när en Charles Martino blir felonious 10% kick-back Charles Martino. Ett annat återkommande tema är hat, inte begränsat till någon större eller mindre grupp som kommunister, katoliker, judar eller svarta, utan alla. Hela världen var ute efter Francis E. Dec, och därför hatade han alla.
Däremot kan texten ibland ha vissa kvaliteer, vaga men definitivt där. Som när han nämner hopeless helpless homeless derelicts. Så där skriver inte en språklig ignoramus. Kanske en frisk Dec kunnat bli framgångsrik inom någon sorts ordkonst? Som till exempel juridik, det ämne han läste innan han blev sjuk.
Sedan hans sjukdom bröt ut i början av 1960-talet ägnade han sig åt att skriva texter och skicka dem till folk. Syftet kunde vara att sprida kunskapen eller att beklaga sig. Mottagarna kunde vara domstolar (även USA:s högsta domstol fick naturligtvis ta del av alstren), massmedia, storföretag eller kändisar, eller för den delen slumpvist valda adresser till precis vem som helst. Framåt 1980-talet blev han en sorts kändis, åtminstone i avancerade kretsar; att de mest allmänt kända namnen jag sett bland de nyfikna är William S. Burroughs och Robert Crumb kan ge en uppfattning om resten. Och många av dem var lika fascinerade som respektlösa. Man kan bara försöka föreställa sig hur den paranoide Dec upplevde det, när han på besök i centrala New York (han levde och dog i stadens utkant eller strax utanför, beroende på när och hur man räknar) uppvaktades av vilt främmande människor som glodde på tomt och hus, ibland knackade på dörren med mera.
Francis E. Dec dog 1996, 70 år gammal.
Förutom Wikipedia: Francis E. Dec var bloggpostens huvudkälla The Official Francis E. Dec Fanclub (sic).