Följande inträffade för en del år sedan.
Jag är ute och går i de skogiga bergen hemmavid. Det är mitt på dagen och soligt. Plötsligt får jag syn på en katt några meter bort; en av våra katter, en helgrå. Den sitter som om den äter eller dricker något, vänd bort från mig. Denna syn varar en bråkdels sekund. Sedan ser jag vad det egentligen är: En bit av ett bildäck. Någon har släpat ut ett däck i skogen, det står upprätt, nästan helt begravt i jorden. Det som sticker upp ovanför marken har storlek, färg och form som vagt passar in på katten ifråga.
Anledningen till att jag fortfarande minns denna annars fullkomligt ointressanta episod är det jag såg. Jag såg inte något underligt och ovanligt som jag inte kunde placera, och som jag började funderade på vad det kunde vara; kanske..? Tolkningen gjordes av min hjärna: Jag såg katten, jag kände till och med igen den. I ett blixtsnabbt ögonblick, tills hjärnan fått mer information och kunde uppdatera den första oriktiga rapporten.
Inte för att denna berättelse är det minsta att komma med när folk börjar prata om mystiska saker de sett, försäkrar att de sett, "jag vet vad jag såg": spöken, rymdfarkoster, havsmonster och allt vad det är. Folk som kan bli sårade eller upprörda om man föreslår att de inbillat sig. Som om inbillning skulle bero på dumhet, naivitet eller någon diagnos. Som om vi inte vore i händerna på vår hjärna när det gäller att tolka omvärlden; eftersom vi inte ser med ögonen utan med hjärnan.
Jag är ute och går i de skogiga bergen hemmavid. Det är mitt på dagen och soligt. Plötsligt får jag syn på en katt några meter bort; en av våra katter, en helgrå. Den sitter som om den äter eller dricker något, vänd bort från mig. Denna syn varar en bråkdels sekund. Sedan ser jag vad det egentligen är: En bit av ett bildäck. Någon har släpat ut ett däck i skogen, det står upprätt, nästan helt begravt i jorden. Det som sticker upp ovanför marken har storlek, färg och form som vagt passar in på katten ifråga.
Anledningen till att jag fortfarande minns denna annars fullkomligt ointressanta episod är det jag såg. Jag såg inte något underligt och ovanligt som jag inte kunde placera, och som jag började funderade på vad det kunde vara; kanske..? Tolkningen gjordes av min hjärna: Jag såg katten, jag kände till och med igen den. I ett blixtsnabbt ögonblick, tills hjärnan fått mer information och kunde uppdatera den första oriktiga rapporten.
Inte för att denna berättelse är det minsta att komma med när folk börjar prata om mystiska saker de sett, försäkrar att de sett, "jag vet vad jag såg": spöken, rymdfarkoster, havsmonster och allt vad det är. Folk som kan bli sårade eller upprörda om man föreslår att de inbillat sig. Som om inbillning skulle bero på dumhet, naivitet eller någon diagnos. Som om vi inte vore i händerna på vår hjärna när det gäller att tolka omvärlden; eftersom vi inte ser med ögonen utan med hjärnan.