benämning på små torra, hårda l. möra (o. täta) kakor (med indifferent smak), vanl. av fint vetemjöl, vilka ofta förtäras med smör, ost, marmelad o. d.; ofta koll. [kollektiv betydelse = man äter kex, mer sällan ett kex]- SAOB: KÄX
Jomen, i ordbokens artikel från 1939 stavas det med ä (med senare tiders "kex" inlagt i rött). Den stavningen ser man inte ofta nuförtiden. Och så får vi veta att det uttalas
käk⁴s, stundom med eng. uttal, äv. ɟäk⁴soch är därmed framme vid huvudfrågan: Heter det kex eller chex? Och varför uttalas det olika?
Kex är ett lån från engelska cakes (och cake har engelskan i sin tur lånat från fornnordiskan). Det äldsta belägget är från Kajsa Wargs kokbok 1755. De kexen verkar närmast motsvara pepparkakor: "ett slags i pastejformar l. på papper gräddade kakor med deg av smör, mjöl, ägg, socker, tillsatt med vissa kryddor (kanel, kardemumma, suckat, muskotblomma m. m.)". SAOB nämner också den fina stavningen kakes, bestämd form caksen.
Uttalets geografi är lite osäker. I artiklar dras enkla gränser som att "chex" främst hör hemma i södra och västra Sverige. När folk redogör för uttal + hemort verkar det inte fullt lika enkelt. Om frågan inte kartlagts ordentligt förut så finns här ett prima uppslag för en studie i ett mycket litet men förvånansvärt engagerande ämne.
Hur uttalades det då från början?
Fredrik Lindström tror, vet ej på vilka grunder, att mjukt k "chex" var det som först tillämpades på det nya ordet. Det stämmer med den svenska regeln att k när det kommer före e (som är en mjuk eller främre vokal) uttalas "mjukt", som i kedja, kelig och kemi. Undantagen är inte så få, som kebab, keps och kefir, men då är det lånord (som keps från engelska cap) som (ännu) inte fått sitt uttal försvenskat.
Där har jag en fundering som enkom bygger på löst grubblande: Säg att det första uttalet var hårt "kex", som i originalet (desto troligare som språket förr i tiden främst förmedlades muntligen). Om lånordet först slog igenom i södra och västra Sverige, så har det i de landsdelarna haft mest tid på sig att smälta in i språket och anpassas till vår fonetik. Det osvenskt hårda k:et har bevarats i de trakter där ordet är nyare. — Skulle det kunna stämma?
Uppdaterat: Blev tipsad om denna fina utbredningskarta, uträknad av lingvisten Mikael Parkvall.
Frågan är förstås bara om ordet nådde västkusten innan det nådde östkusten (vilket såklart är geografiskt rimligt) eller om regeln [att k uppmjukas före e] avskaffades tidigare i Stockholm än i Göteborg. Bådadera skulle ju logiskt sett kunna förklara följande mönster.- Mikael Parkvall, Skräpmat nu på kartan, Lingvistbloggen 6 augusti 2010