Nu har jag skrivit igenom min bok om Quickärendet och allt vad det har fört med sig. Ett hästjobb, men kul och VÄLDIGT tillfredsställande. Återstår kontroller, genomläsningar, komprimeringar, tillägg, förbättringar och allt vad det är.
- Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen, skriver på Facebook
Den som följt "Quickärendet" har haft det tvivelaktiga nöjet att se en rättsskandal rullas upp, en rättsskandal som drevs av en sekt runt en karismatisk guru.
Först klarlades det juridiska haveriet: Quick/Bergwall hade dömts för åtta mord utan minsta spår av tekniska bevis eller vittnesmål, utan enbart (vad som än påstås längre ner) på grund av terapisessioner grundade på den grundligt motbevisade idén om bortträngda minnen. De var fullt jämförbara med sittningar hos ett sånt där medium – fast ett "medium" utan förberedelser, men fullproppad med receptbelagt.
Därefter fick vi insikt i drivkrafterna bakom: En liten men högkvalificerad sekt kontrollerad av en psykoanalytiker med stort kontrollbehov och gravt pseudovetenskapliga idéer. En av de många kusliga aspekterna var att övertygelsen om Quicks massmördande verkade smitta: vuxna, intelligenta och synnerligen kompetenta yrkesmänniskor som borde ha insett vad det hela var värt (särskilt som det var deras jobb) drogs in, övertygades, och började sedan övertyga andra.
Inte för att
allaövertygades. Men de som inte gjorde det utmanövrerades. Så länge de "troende" var situationens herrar så spelade sådant mindre roll.
Nu har det vänt fullständigt. Sture Bergwall har frikänts och släppts ut. Sektmedlemmar som Sven Å Christianson, Christer van der Kwast och Göran Lambertz träffas fortfarande, diskuterar och hånar VIFT, "Vi som ignorerar fakta totalt"– det är, tvärtemot vad man kan tro, alla som inte håller med dem.
Med Quickärendet är det faktiskt så att det är alldeles uppenbart att det inte var fråga om någon rättsskandal när Quick/Bergwall fälldes. Går man igenom bevisningen ser man att den netto ligger klart över 100 %. Det är också alldeles klart att eventuella bortträngda minnen saknade betydelse för domarna. Jag förstår att du vill kämpa med näbbar och klor mot sådana påståenden, för du kämpar för ditt goda namn och din heder. Du kommer att förlora kampen till sist eftersom du har hamnat fel.
- Lambertz skriver i största förvillade välmening till meningsmotståndare Dan J.,
Göran Lambertz skriver bok om Quickskandalen,
Aftonbladet 6 november 2014
Göran Lambertz är "Quickgruppens" fanbärare och den som man fortfarande behöver bekymra sig för. Till en rad artiklar, insändare och andra allt märkligare inlägg i debatter ska han nu lägga en bok. Inte för att man kan döma en bok som man inte läst – men det är fullkomligt glasklart att den kommer att utgöra ytterligare befängt försvar för en stendöd idé.
Nyligen stod det klart vilket förlag som ska ge ut den: Fri Tanke.
Fri Tanke Förlag är inte vilket förlag som helst. Det förknippas, på goda grunder, med upplysning, förnuft och vetenskap. Man ger ut litteratur "i upplysningens anda", ägnar sig åt sann folkbildning: "att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt, med hjälp av kvaliteter som saklighet, opartiskhet och kritisk granskning". Det sista var ett citat ur en artikel av Christer Sturmark (förlagschef) och Sara Larsson (tidningen Humanisten) där de kritiserar SVT för att ha sänt en "dokumentär" om en karl som påstår att en gammal egyptisk ande talar genom honom.
[Filmen] är dock något mer än en "spegling" av en personlig tro – den är ett mycket kontroversiellt ställningstagande av filmaren själv. Varför kontroversiellt? Helt enkelt för att frågan om en värmländsk snickare är hemsökt av en 3000-årig ande inte är en åsiktsfråga utan en strikt empirisk fråga. Den kan jämföras med frågan om man kan gå på vatten eller trolla fram guldringar ur tomma luften eller, för att anknyta till [filmarens] intressesfär, huruvida en egyptisk ande delar boplats i de värmländska skogarna med mer inhemska väsen såsom troll och älvor.
-
Ska verkligen vad som helst få kallas dokumentär?Journalisten 1 oktober 2008
Man skulle också kunna jämföra med neofreudianismens bortträngda minnen. Det är inte en åsiktsfråga utan en empirisk fråga, som har prövats och dömts ut, stenhårt.
Det klara ställningstagandet ovan kan jämföras med följande slirande:
Jag kanske har missuppfattat det hela, men detta är vad jag uppfattar att Lambertz försöker säga, och i så fall har han givetvis helt rätt. En dom och en domstolsprocess kan alltså vara korrekt och oklanderlig, och leda till en korrekt (i epistemologisk mening) men felaktig (i ontologisk mening) såtillvida att den kan förklara en oskyldig person skyldig eller vice versa.
- Christer Sturmark,
Quickdebatten, 1 december 2013
Vad Lambertz inte bara försökt att säga utan även sagt, ofta, gärna och intensivt, är att Quickfallet inte alls var någon rättsskandal. Bergwall är skyldig. Att missa budskapet när man sitter så nära scenen som Sturmark gör är säreget, minst sagt.
Inte för att Sture Bergwall löper någon risk. Men det är inte honom som detta egentligen handlar om. Det finns de som sitter i fängelse i detta nu på grund av pseudovetenskapliga idéer.
Hans klient dömdes i somras till tre års fängelse för ett stort antal sexuella övergrepp på dottern under 1990-talet. Domen vilade helt på uppgifter från flickan, som i vuxen ålder gått i terapi och bland annat under hypnos börjat minnas vad som hänt henne.
-
Frias efter risk för falska minnen, SvD 12 december 2014
Avslutningsvis Sturmark och Larssons slutkläm från 2008. Det känns länge sedan.
Finns då någonting som hindrar annan propaganda att passera under dokumentärens täckmantel i SVT? Kanske vi får se hyllningar av rasbiologi, astrologiska personlighetsanalyser eller scientologiska berättelser om rymdhärskaren Xenu?
.jpg)
