Det har tjatats om barnprogram som Vilse i pannkakan, och hur det och andra Staffan Westerberg-produktioner "förstörde" hela årskullar med barn. Hur det nu skulle gått till ...
I Storbritannien var det andra takter. Där producerades längre och kortare "Public Information Films" för informera eller varna. Här är tre exempel på varnande filmer som barn i samma ålder skulle titta på. Den vanligaste kanalen verkar ha varit skolor.
Only a fool would ignore this. [Stor skylt "DANGER – NO SWIMMING"] But there's one born every minute. [I bakgrunden: skrik på hjälp]
Lonely Water (1973) varnar för vattensamlingar man kan drunkna i. Den är bara på 1:29 men sätter tonen.
Robbie didn't know if of course, but that was the last goal he'd ever score.
Robbie (1979) varnar för att vistas på järnvägsspåren. Han som pratar heter Peter Purves och hade efter flera år just lämnat det klassiska barnprogrammet Blue Peter (som började sända 1958 och sänds än idag). Honom kände alla barn igen.
- You alright, Sharon? - Yeah, I think so.
Apaches (1977) varnar för bondgårdens faror. Den börjar med sex barn som leker indianer på en sådan. Deras alldeles för obekymrade lekar innebär att de en efter en går åt à la Tio små negerpojkar: En blir överkörd av en kärra, en drunknar i en gödselbrunn (jag tror att de bilderna skulle ha etsat sig fast särskilt effektivt i 1977 års jag), och så vidare. Efter varje dödsfall fortsätter de allt färre kamraterna sina lekar. Floreat Etona!
Så sluta tjafsa om den där pannkakan.