Ett återkommande tema här är språkliga variationer, i synnerhet sådana som brukarna inte vet är variationer. Många dialektala ord vet man är dialektala. Att palt och kroppkaka kallas olika saker på olika ställen (och de subtila ev. skillnaderna) känner alla till som bryr sig om delikatesserna. Eller pirra, som utöver en känsla i magen kan vara en liten kärra eller (söderut) någonting helt annat. Med många fler exempel.
Det är roligare med sådant som sitter längre in. När man kan flytta till en ny trakt och vanka runt i åratal innan man upptäcker att nej men är det ingen här som vet vad det är!? Ord som kan nästla sig in lite varstans och bilda subtila subkulturer, som när en inflyttad familj, eller så en enda person, efter ett tag innebär att bamba används om skolbespisningar inte bara i västsverige utan även i Kiruna (för så har det nog gått till). Lite som andra saker som sprids, osynligt och till en början omärkbart.
En halv special har jag visst nämnt tidigare (här) – en korv med bröd och mos [och ingenting annat!], livrätt i Göteborg med omnejd. Minns hur förvånad jag blev första gången jag stötte på en utsocknes som aldrig hört talas om den.
Elefantbajs är en av flera synnerligen vard. benämningar på häftmassa. Dök upp som en enkel fråga "varför heter det så?", det vill säga förutsättande att folk kände till begreppet. Eftersom bra många i den aktuella kretsen inte alls kände till begreppet utbröt först viss förvirring. Själv har jag aldrig hört talas om det förrän nyss och har ingen aning om spridningsområden. En särskild omständighet här är den skolmiljö där väl häftmassa används allra mest, ett parallellt samhälle där språk och ord kan utvecklas och spridas som i ett fackspråk.
En pumla är det många, i synnerhet norrut, som vet vad det är. Det finns också många som aldrig kallat dem för något annat än julgranskulor.