Dela avståndet från solen till Saturnus i 100 delar; då ligger Merkurius på ett avstånd av 4 sådana delar från solen, Venus på 4 + 3 = 7 sådana delar, jorden på 4 + 6 = 10, Mars på 4 + 12 = 6. Men märk väl att mellan Mars och Jupiter finns en avvikelse från denna exakta serie. Efter Mars kommer 4 + 24 = 28 sådana delar, men hittills har ingen planet siktats där. Men skulle Herren Arkitekten ha lämnat detta utrymme öde?- Johann Daniel Titius, som när han översatte en bok passade på att lägga till åtskilligt (1766)
Den beskrivna matematiska serien har sedan dess blivit känd som Titius-Bodes lag. Dåtidens planeter följde verkligen serien. Men så var det den där luckan mellan Mars och Jupiter. Vad kunde finnas där? Det blev extra intressant sedan Herschel 1781 upptäckte Uranus, vars avstånd också stämde, och bekräftade T-B på det vackraste sätt.
Nyårsdagen 1801 upptäcktes så en liten planet på "rätt" ställe, mellan Mars och Jupiter. Den fick namnet Ceres efter den romerska gudinna som svarade för jordbruk (hennes grekiska motsvarighet heter Demeter, vilket också är vad dvärgplaneten heter på grekiska: Δήμητρα).
Observera: Till att börja med var det inget snack om att Ceres var en planet. Det var hon/den även när hon/han/den hette Piazzi efter upptäckaren. Se även bloggposten Jupiter, Saturnus och George om solsystemet 1877 (vars rubrik jag är väldigt nöjd med).
Snart nog upptäcktes fler småplaneter i närheten av Ceres. Även om Ceres var överlägset störst så fanns det i omloppsbanan ett vimmel av objekt som inte liknade något man tidigare haft att göra med, och som man därför inte hade något namn på. Redan 1802, när Pallas (nr 2) upptäcktes, myntade Herschel beteckningen asteroid om dem, "stjärnlik", eftersom "de liknar små stjärnor så mycket att det knappt går att se skillnad på dem, ens i ett mycket bra teleskop". (Annars är det just ingen större likhet mellan klippblocken och stjärnor. Och se även bloggposten Asteroid-faktoid.) Framåt mitten av 1800-talet hade optiken, och så småningom även fotografin, nått en nivå där man på allvar började upptäcka asteroider; snart räknades de i hundratal.
Tanken var snart tänkt: Är asteroiderna resterna av en större planet som gått sönder?
Idén övergavs snart av astronomin. Visserligen är asteroiderna många, men de är samtidigt små och utspridda över en så stor volym, att den tunnaste rök är som en massiv stenvägg i jämförelse. (Se även bloggposten Asteroidbältet om den faktoida bilden av asteroiderna.) Om man samlade ihop alla asteroiderna i en enda himlakropp skulle den väga 1/25 så mycket som månen; det är inte mycket till planet. Man kom fram till att asteroiderna inte var en förstörd planet, utan en rest av det för-planetära solsystemet som, antagligen på grund av Jupiters inflytande, aldrig fått ro att bilda en planet.
... Not as fragments of a broken planet, but as pieces of a severed ring.- Staunton Spectator, 22 september 1868
Men idén om den förstörda planeten är logisk, och dessutom kittlande med sin apokalyptiska katastrof. Av ena eller båda anledningarna har den därför hängt kvar. Långt efter att den övergavs av vetenskapen fick den dessutom ett namn: Phaeton, efter solgudens son, som när han fick låna tyglarna så när förorsakade en katastrof och därför fälldes till marken av en blixt från Zeus. Under detta namn lever den kvar i diverse sammanhang rätt långt utanför vetenskapen, liksom som exempel på hur vetenskapen korrigerat sig genom åren.
Men detta förtjänar att poängteras: Det är länge sedan "asteroidplaneten"övergavs av vetenskapen.